Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/forsrgse/public_html/wp-settings.php on line 520

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/forsrgse/public_html/wp-settings.php on line 535

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/forsrgse/public_html/wp-settings.php on line 542

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/forsrgse/public_html/wp-settings.php on line 578

Deprecated: Function set_magic_quotes_runtime() is deprecated in /home/forsrgse/public_html/wp-settings.php on line 18
forssmanthullberg | Suss tycker om kommunikation och skolpolitik

Välkommen till Suss blogg!

Här finns mina erfarenheter av kommunikation i utveckling och avveckling. Tankar om skola och skolpolitik. Och lite idéer om hur saker kan bli bättre, både inom skola och förändringskommunikation. Dessutom slinker en och annan text om hästen Rolle och om livet i övrigt med. Trevlig läsning

Framtidens e-förvaltning - eller?

2009 October 19
tags: ,
by admin

Idag kom e-delegationens förslag till strategi avseende e-förvaltning. Jag har haft förhoppningar på den. Nya kommunikationsmöjligheter och en livlig debatt om öppenhet har visat att det behövs initiativ, tydliga ställningstaganden och gärna pengar från framför allt regeringen. Vad kom då?

Inte mycket, är min bedömning efter en snabb genomläsning av 290 sidor. Visst, man måste förstås fråga sig a) vilka förutsättningar, framför allt tidsmässiga som delegationen haft, samt b) vad egentligen en strategi av det här slaget kan innehålla. De har haft kort om tid. Och e-tjänster är svårt, kanske är det rimligt att försöka vara ”jordnära” för det är väl ett ord som beskriver strategin. Men ändå.

Utgångspunkten, tredje generationens e-förvaltning känns fräsch. Den ska vara behovsstyrd och efterfrågedriven. Medborgarna ska vara medverkande i utvecklingen, viktigt i det nya kommunikationslandskapet (läs sociala medier) Det här ska vara strategins grund, inte i första hand intern förenkling och effektivisering av processer. Bra och vettigt 2009. Så slår delegationen fast att tjänster ska byggas som moduler, att öppna standarder ska användas och att myndigheter alltid ska pröva alternativ som bygger på öppen programvara. Bra, men knappast oväntade ställningstaganden 2009. Och vad händer sedan, när delegationen blir konkret i sina förslag?

Jo, då lägger man tonvikt på att utveckla gemensamma administrativa stöd. De projekt som delegationen identifierar som strategiska och i fokus under kommande år, är i hög grad präglade av administrativt tänkande, exempelvis samordning av register eller förenklade rutiner för informationsinsamling. Absolut viktigt att genomföra, men ganska långt från ett modernt kommunikationstänkande. Det är naturligtvis bra att jag som medborgare enkelt via en tjänst ska kunna ta del av alla ärenden som rör mig, men är jag så medverkande i och med detta?

Det ska sägas att e-delegationen är tydlig med att de projekt man lyfter fram endast är ett urval och att arbetet med att identifiera strategiskt viktiga projekt även inom andra områden ska prioriteras (och jag förutsätter att utbildningssektorn finns med i nästa vända - gärna med utbildningsinfo.se som utgångspunkt). Men, och det blir min sista invändning, men det kommer att ta sån tid.

Strategin sträcker sig över fem år och ställer under de första åren låga eller inga krav på de allra flesta myndigheter. Risken är stor att utvecklingen av e-tjänster också fortsättningsvis blir en verksamhet för ett fåtal, trots att behovet och viljan finns hos många flera.

Twitter eller skrynkligt papper?

2009 October 12
by admin

Vad vet du egentligen om ditt barns vardag? Förstås sipprar väl ett och annat fram vid matbordet, men hur går det i skolan egentligen? En del av oss vet mycket. Vi kommunicerar med skola och lärare via webbplats, blogg, mail och förstås möten. För många andra (bl al undertecknad) är kontakten med skolan veckomail med kort information - ibland ett skrynkligt papper i skolväskan.

Om man snabbt går igenom litteratur och forskning (finns mycket begränsad) om hur IT används som kommunikationsstöd i skolan, slås man av den begränsade användningen. Även om det finns lysande undantag, så har skolors och pedagogers kommunikationsvanor förändrats i liten utsträckning under den senaste tioårsperioden.

Vad kan det här bero på? Handlar det om synen på föräldrarnas roll i skolan, eller är det en fråga om teknik- och förändringsrädsla? Kanske är orsaken nån helt annan? Under hösten ska jag undersöka frågan för Skolverkets räkning. Utgångspunkten är att IT är ett lysande verktyg, som borde kunna användas mer. Men hur ska det ske?

Har du tankar och idéer, om varför IT inte används, om hur det används bra och om hur man kan få fler att nyttja tekniken bättre? Dela dem gärna med mig och andra här.

Teori+praktik=jobb

2009 October 7
by admin

Sugen på nåt nytt i livet? Kanske en ny karriär inom ett bristyrke. Kolla då in den nya Myndigheten för yrkeshögskolan, och fundera på en yh-utbildning.

Har det senaste halvåret hjälpt denna myndighet till världen och ägnar även hösten åt att stödja dem i effektivt kommunikationsarbete. Ett spännande uppdrag inom ett spännande område! Och med en för mig helt ny hotbild - den största faran för denna myndighet är att kramas ihjäl och drunkna i alltför höga förväntningar. Och det ställer radikalt andra krav på kommunikationen än för en organisation i kris och nedläggning.

Att fokusera och prioritera är a och o i bra kommunikation. För väldigt många organisationer är det också nödvändigt utifrån resursskäl, man räcker helt enkelt inte till utan måste omsorgsfullt välja vad, hur och varför man gör olika saker.  Men hur agerar en organisation med ett överflöd av pengar och närmast obegränsade möjligheter? Vilka blir drivkrafterna för prioritering då?

Min slutsats är enkel, tänkandet måste vara exakt detsamma. Analyserna måste vara lika noggranna och genomtänkta, oavsett resurstillgång. Ganska självklart. Men paradoxalt nog mycket svårare att leva upp till när vindarna inte blåser snålt. Och det ger kommunikationsarbetet nya utmaningar.

Skolwebb och kommunikation

2009 April 6
by admin

Stockholms skolwebb är lite av en följetong. Att den inte fungerar så bra är ganska känt, och diskuterat både slutet och offentligt. Senaste turen i frågan kunde man läsa i DN häromdagen, då stadens IT-chef gick ut och sågade skolwebben jämns med fotknölarna.  Med största sannolikhet hade hon helt rätt i sak. Men jag funderade en aning över formen.

Stockholms stad är en organisation, om än stor och säkert uppdelad. Men om man är stadens IT-chef så borde man väl vara ytterst ansvarig för stadens skolwebb? Varför skriver man då om den som om man är en utomstående kritiker?

Jag ser tre tänkbara skäl. Det första är för att visa hur högt i tak det är i staden och hur fritt var och en får tala med journalister - efter historien med de små instruktionskorten. Det andra är att nu får alla ta del av en intern strid om någonting, kanske makt, inflytande, pengar, mellan olika delar av stadens organisation. Det tredje är helt enkelt att man inte pratar med varandra i organisationen.

Oavsett skäl känns det lite surt. Kan ni inte ta gemensamt ansvar och göra något åt Skolwebben i stället? För IT-baserad kommunikation med föräldrar och presentation av resultat är en jättebra idé som förtjänar att fungera i praktiken.

Kunskap i skyttegravarna

2009 March 25
tags:
by admin

Tänk att en diskussion om skola och kunskap alltid blir så laddad! För några dagar sedan var jag på Rektorsakademin och lyssnade på Hans-Åke Scherp och ledamöter från Utbildningsutskottet, och det var en uppvisning i att inte lyssna på vad den andra sa utan envist köra fram sina käpphästar. Framför allt tyckte jag att utskottsledamöterna briljerade i konsten, betydligt mer än Hans-Åke Scherp. Och så har det fortsatt - varenda diskussion jag går in i slutar med att man blänger på varandra och väljer att höra det man vill snarare än det som sägs. Och visst, jag erkänner. Jag gör det själv också.

Men måste skolan befinna sig i ytterligheterna rabbla Hallands floder eller lär dig vad du vill? Varför skulle skolans uppdrag vara så enkelt och endimensionellt när världen skolan befinner sig i är komplex och föränderlig, och när skolan likt världen runtomkring består av en massa olika människor med olika behov, förutsättningar och viljor. Visst, det handlar om ideologi men ändå. Tänk om sanningen ligger nånstans mittemellan?

Jag gick i sjuttiotalets flumskola. Jag hade, på fullt allvar, en svensklärare i sjuan som kröp upp i skräddarställning på katedern och sa “jag har med guran, ungar, ska vi lira nåra låtar” och sedan spelade han och vi satt och pratade lite om ditt och datt. Det var pisstrist. Jag drog slutsatsen att skolan var en institution som fullständigt utan respekt ansåg sig kunna lägga beslag på min tid och fylla den med lite vad som helst, beroende på lärare och stund. Så jag slutade gå dit. Jag valde omsorgsfullt ut vilka lektioner och moment som krävde min närvaro för att jag skulle få bra betyg och så gick jag dit och jobbade hårt när det behövdes. Det var nog inte så det var tänkt.

Självklart var det inte så det var tänkt. För samtidigt som jag gjorde mitt val, hade jag klasskompisar som i kravlöshetens vakuum inte lärde sig att stava och räkna. Ibland gick de inte heller till skolan, ibland satt de, liksom jag, av tid.  Skillnaden mellan dem och mig var att jag, mycket tack vare mina föräldrar, utnyttjade systemet, skaffade mig bra betyg, gick vidare till högskola - trots skolan. För andra tog möjligheterna slut i nian - och jag är säker på att det inte handlade om vare sig “begåvning” eller “vilja”.

Kravlösheten var problemet. Det var, och är, inte snällt eller omtänksamt att inte se och ha förväntningar på varje barn i skolan. Men vilka förväntningar ska man då ha? Och hur ska de uttryckas, följas upp och värderas?

Jag är verkligen övertygad om att det inte räcker med att lära sig floder, städer, fältslag och stavningsregler för att klara sig i världen idag. Det går förvisso inte att vara utan den sortens kunskap, men det krävs mer. Jag kan verkligen heller inte se det onda i att sätta elevens lust att lära i fokus, eller att acceptera att kunskapen är beroende av sitt sammanhan (dvs inte konstant).  Så kan inte allt rymmas i skolan? Jodå, men det ställer krav. Prov och betyg måste mäta mer än årtal. Och mål och kriterier måste fånga både hårda och mjuka krav.

Så nu är jag lite nervös. Arbete pågår med att göra om läroplaner och kursplaner. Risken finns att vi kastar ut barnet med badvattnet. Dagens mål är lite svepande, vackra och svåra att tolka. Låt dem inte ersättas av alltför enkla, mätbara och endimensionella.

Min dotter har just läst om Karl XII. Hon ritade kartor över hans fältslag och hur han vandrade i Europa. Jag vet inte hur länge hon kommer att komma ihåg det hon lärde sig. Vet inte heller om hon någonsin kommer att förstå eller reflektera över varför han traskade runt som han gjorde, eller vad det fick för konsekvenser för Sverige och Europa. Jag kunde inte ge henne ett vettigt svar på frågan “varför ska jag kunna det här”. Men jag är övertygad om att ifall hon inte får ett vettigt svar på frågan, så kommer hon inte att vilja vare sig veta mer eller förstå något om historiska sammanhang.

Så därför kan inte målen göra hela jobbet. Den som ska omsätta dem i verkligheten måste göra ett riktigt bra jobb också. Och en riktigt bra lärare är i mina ögon en person som definitivt kan sitt ämne, men som framför allt är duktig på att väcka och tillvarata intresse, uttrycka förväntningar och åskådliggöra sammanhang. Det är ett krävande, komplext uppdrag som i sin tur kräver att alla inblandade ser precis hur svårt det är och gör sitt yttersta. Då måste vi gå längre än idag, både i ord och i handling.

Fredagshyllning

2009 March 20
by admin

Igår kväll insåg jag att jag varit en priviligierad människa i sex års tid. Jag har haft förmånen att arbeta i en innovativ, kreativ och jättekompetent IT-utvecklingsmiljö. Resultat, diskussioner och utvecklingsarbete var i framkant och den var en enorm resurs för skolor, lärare och IT-motiverade användare i Sverige och utomlands. Saligen avsomnade Infokom på Myndigheten för Skolutveckling var fantastiska.

Och vad föranleder då dessa stora ord. Jo, igår ledde jag, som inhyrd moderator, ett samtal om trender och framtid för Internet och IT. En utvald skara med engagemang och kompetens talade i ett par timmar - och det var som att sitta på ett av våra gamla avdelningsmöten. Stora, spännande linjer drogs upp. Behovet av att fokusera nyttan i utveckling av tjänster betonades. För- och nackdelar med olika operativsystem, browsrar, applikationer. Och en och annan käpphäst, förstås.

Där och då var det bara kul. Sedan tänkte jag. På att så mycket av det som lyftes fram var sådan som vi prövade för ett eller ett par år sedan på MSU. På hur tidiga vi var med att använda sociala medier, på hur tidiga vi var i exempelvis poddmatteprojektet. På hur vi extremt välavvägt lät nyttotänkandet kulminera i utveckling och lansering av PIM - den webbaserade kompetensutvecklingen i praktisk IT- och mediekompetens.

Hur var det möjligt för en liten grupp människor, anställda på en statlig myndighet att göra detta? Några förklaringar syns lätt. Den första är framsynthet. Att det redan på nittiotalet togs politiska initiativ (ITiS-satsningen, skoldatanätet 1994, resurscentrum för multimedia 1998, mjuk infrastruktur ett par år senare) är avgörande, det gav mandat och resurser åt en myndighet att driva utveckling, inte vänta in en mogen marknad. Det andra är också framsynthet. När pengarna tog slut och eftertankens kranka blekhet satte in i politiken, tog de personer som arbetade dagligen över och såg till att nyttja de kvarvarande resurserna smart - sök efter det nya, våga pröva, lita på erfarenhet och magkänsla för vad som kommer att bli viktigt i framtiden. Den sista förklaringen är den kreativa miljön, där sinsemellan olika, starka, superkompetenta och väldigt kreativa människor samlades och fick möjlighet att tjafsa, testa och göra nya saker. Emellanåt under de sex åren på MSU var jag lite trött på heta diskussioner om open source eller inte eller ständiga synpunkter om spretiga projekt men det var ju i detta som vi kom framåt.

Och precis som under gårdagens samtal så ställdes MSU:s insatser mot omvärldens behov, och det blev uppenbart att det är ett stort avstånd mellan entusiasternas fokus på framtida möjligheter och den “stora massans” vilja att se dessa möjligheter, och omedelbart ta dem till sig och förändra sin vardag. Ny teknik är intressant bara om du enkelt inser nyttan med denna och snabbt och enkelt kan implementera den i vardagen. Det gäller mobila tjänster, personaliserade webbläsare - och de gäller i hög grad IT som pedagogiskt verktyg i skolan, det insåg vi tidigt.

På MSU la vi tid och kraft på att BÅDE ligga i framkant OCH ta fram tjänster som skulle vara nyttiga i skolans vardag här och nu. Det var svårt men det gick. Och när vi dessutom kunde låta de båda spåren mötas och det plötsligt syntes att wow, det vi gör nu kan faktiskt leda en bra bit framåt, då hade vi anledning att vara stolta. Jag insåg nog inte förrän igår hur smarta alla var. Visst det tog tid, men det hände saker. Alla skolor ligger inte i framkant, men jag är övertygad om att de flesta skolor, utan att de tänkt på det, flyttat sig framåt och i ökande grad faktiskt nyttjar ny teknik. Förstås kan allt bli bättre,  men det är ju lite av utvecklingens tjusning - och belastning - man blir aldrig klar.

Och nu då? MSU finns inte mer. Men arbetet pågår på Skolverket och jag hoppas innerligt att det får fortsätta. Det vore olyckligt om man från politiskt håll bedömde IT-utveckling som något möjligt för kommersiella aktörer ensamma att hantera - för jag tror inte att de vill, med all rätt. Marknaden är inte jättestor och tillgången till riskkapital är sannolikt begränsad. Jag tycker det är rimligt i ett sådant läge att satsa lite offentliga medel på att driva utvecklingen framåt - till nytta för lärare och elever men också för Sverige i stort.  Skolverket har också fått ett regeringsuppdrag att fortsätta arbetet med IT i skolan ungefär i samma riktning som förut, så möjligheter finns. Se till att nyttja dem väl.

Jag hoppas att alla begåvade, kompetenta utvecklare som finns i statens tjänst kan och vill fortsätta sitt arbete. Hoppas också att fler än jag, både i och utanför skolans värld, inser vilken resurs ni utgör. Ska jag leda fler samtal på samma tema som igår, då vill jag ha er med!

Missad internetsäkerhetsdag

2009 March 3
by admin

Läste just Elza Dunkels krönika i Computer Sweden. Hon konstaterade att Safer Internet Day passerat under tystnad i Sverige (till skillnad från övriga Europa). Personligen undrar jag om vi inte ska vara både glada och rent av lite stolta över detta? Såvitt jag minns från min tid på MSU hade vi i “det officiella” Sverige en hyggligt nyanserad syn på internetsäkerhet, och det arbete vi från svensk sida lade kraft på handlade mer om att långsiktigt utbilda och peka på möjligheter än om kampanjer och en touch av moralpanik. Förhoppningsvis handlar den svenska tystnaden inte om ointresse utan om ett klokare förhållningssätt.

Och antagligen Elza, är ointresset för din idé med rådgivande netnanny i tv som besöker familjer, lite andra sidan av myntet. En alldeles för nyanserad och resonerande idé (kanske lite smal också). Möjligen något för UR.

Barnuppropet

2009 February 24
tags:
by admin

Var på föräldramöte i dotterns (12 år) klass häromdagen. Efter en timme ungefär, bad en mamma om ordet. Hon ville framföra en hälsning till skolan och lärarna från sin son. “Kalle hälsar att det inte hjälper om ni skickar ut honom i korridoren hela tiden när han inte kan vara tyst. Han kommer bara ännu mer efter då”.

Kalles mamma var modig tyckte jag. Fram till denna stund hade jag själv suttit och stört mig på ensidigt tal om regler och straff,  och irriterat undrat över hur skolan hamnat i detta. En timmes hackande om besvärliga barn. Var fanns pedagogiken, tron på barnen?

Så när jag hittade Barnuppropet ( http://sites.google.com/site/barnuppropet/) på nätet, ett initiativ av Mats Ekholm, Hans-Åke Scherp och Bengt-Erik Andersson, blev jag först riktigt upprymd.  Det är ett upprop för barns rätt till glädjefylld skolgång, till värme och närhet. Det är också ett angrepp på Supernannymentalitet, skamvrå, kvarsittning - men också på betyg och bedömning av elever. Totalkrasch mot rådande politik och retorik, härligt! Men sen tänkte jag lite till. Och till sist skrev jag inte på uppropet.

För det första gillar jag betyg och bedömning. En duktig lärare kan absolut bedöma barn och ge dem feed-back på ett sådant sätt att barnens glädje och självkänsla växer. Så redan där blev det svårt att skriva på.

För det andra, tyvärr, så lyckas jag inte se hur Barnuppropets skola ser ut konkret. Orden är så vackra att man sluter upp närmast självklart. Jag tror att de allra, allra flesta lärare skriver under Barnuppropet, även de som skickar ut barn i korridoren. Men när man står där i klassrummet så räcker orden inte till. Då räcker inte visionen utan då behövs taktik och verktyg för att göra den till verklighet. Utan taktik så kan jag inte förstå. Det blir som att välja mellan en skyttegrav och en annan.

Så ingen påskrift från mig. Däremot en lättnadens suck att det finns en debatt och att det finns en önskan om alternativ. Kalles plats är inte i korridoren. Men hans lärare måste ha mer att komma med i klassrummet, än visioner. När visionerna blir konkreta, då är jag med.

ps Rektorsakademien ordnar frukostseminarium 18 mars. Hans-Åke Scherp möter politiker. Jag har anmäl mig. ds

www.rektorsakademien.se

Stärk varumärket svensk skola

2009 February 23
by admin

Handen på hjärtat, hur är din bild av svensk skola idag? Att du tycker den är viktig, det utgår jag ifrån för det gör en stor majoritet av Sveriges befolkning. Och om du har barn i skolan har du säkert en uppfattning om hur barnen har det. Men skolan i stort. Är du stolt, känner du dig trygg, vet du vad den står för?

Genomsnittssvensken svarar “njahähum, vet inte, mina barns skola är väl bra men resten, nja..” på ovanstående. Samtidigt stöts och blöts skolan i riksdag, kommunfullmäktige och runt middagsbord.  En viktig verksamhet med otydlig identitet och förväntningsbild. Om den svenska skolan var ett företag skulle man, är jag säker på, redan ha inlett ett systematiskt varumärkesbyggande.  Ett sånt behövs.

På enskilda skolor har man börjat. Stötte just på en tvådagarskurs i varumärkesarbete för rektorer. den var by the book och säkert populär. Men Sveriges skola då? Vår gemensamma? Vem bryr sig om det varumärket? Visst vill vi ha en stark, stadig skola! Där de som arbetar känner sig stolta. Som var och en kan tala om som “vår bra svenska skola”.

Idag är det helt okej att tycka saker om skolan, om lärarna och om skolans metoder och resultat. Och alla tycker, utifrån sin egen kompetens och erfarenhet oberoende av mandat och ansvar. Förslagen till lösningar blir därefter, spretiga, otydliga och i många fall mest retorik. Och med så många som tycker, så läggs ansenlig energi också på att bilda allianser, tycka på ett sätt som får genomslag och fokusera på att andra tycker fel.

Resultatet blir ett varumärke “svensk skola” utan tydlig identitet. Den övergripande målbilden är diffus - skolan måste bli bättre. Och enskilda skolor bygger sin identitet utan att se att de är del i ett gemensamt uppdrag. Ett uppdrag som skulle kunna ge stadga och styrka men som idag mest blir otydligt och till besvär.

“Svensk skola” borde vara ett varumärke fyllt av positiv energi. Det räcker inte med att enskilda skolor är starka och duktiga. Det krävs att någon ser att helheten är större än delarna och tar det fulla ansvaret. Vem tar täten och bygger varumärket?

Kvalitetsavtal

2009 February 20
by admin

När du anlitar en konsult måste du som kund känna dig lugn. Du ska kunna sova om nätterna, trygg i förvissningen att konsulten förstått uppdraget, utför det med god kvalitet och i tid levererar ett resultat som du är nöjd med. Detta är självklart.

Även det självklara kan behöva sägas tydligt. Därför har jag bestämt mig för att alla mina uppdrag ska utgå från ett kvalitetsavtal. Det innebär

Du som kund ska få din leverans i tid

Du som kund ska få en slutprodukt som du är JÄTTENÖJD med

Du som kund ska under uppdragstiden alltid kunna vara säker på att jag gör rätt saker, på rätt sätt och att jag går att nå för avstämning och diskussion.

Du som kund ska veta att överenskommet pris gäller.

I gengäld förväntar jag mig två saker av dig som kund.

Jag vill ha feed back enligt överenskommelse så att jag vet att du är nöjd.

Jag vill ha betalt i tid. I tid. När fakturan förfaller, inte en vecka senare. Eller ännu senare.

Jovisst skriver jag detta på förekommen anledning. Uppenbarligen förväntas man som konsult - särskilt som ensamföretagare - bara acceptera att få vänta på sina pengar trots att man skött sin del av avtalet. Jag fattar faktiskt inte varför. Visst, saker kan gå snett, men slarv eller slöhet är inte OK. Inte ens mot en leverantör. Capisce.

Men eftersom jag är en konstruktiv person väljer jag att inte gnälla. Nej, jag prövar kvalitetsavtal i stället.

Trevlig helg allesammans!